Så påverkar mikroplaster våra husdjur och vilda djur

Har du någonsin funderat på vad som händer med all plast som hamnar i naturen? Det är en fråga som blir alltmer akut. Bortom de synliga plastbergen och nedskräpade stränderna döljer sig en osynlig fara: mikroplaster. Dessa pyttesmå partiklar, ofta mindre än ett sandkorn, sprids nu i en alarmerande takt över hela vår planet. De finns i haven, i jorden vi odlar i, i luften vi andas och, tyvärr, även i de djur vi delar vår värld med – både de vilda och våra älskade husdjur. Som djurvän känner jag en djup oro inför detta växande problem, och det är hög tid att vi förstår hur dessa små partiklar påverkar djurens liv och hälsa.

Den osynliga invasionen: Vad är mikroplast och hur sprids den?

Mikroplaster definieras som plastfragment mindre än fem millimeter stora. De uppstår på två huvudsakliga sätt. Dels finns det primära mikroplaster, som tillverkas för att vara små från början – tänk på de små kornen i vissa skönhetsprodukter eller industriella plastpellets. Dels, och detta är den största källan, bildas sekundära mikroplaster när större plastföremål som flaskor, påsar, fiskenät och syntetiska kläder bryts ner av solljus, vind och vågor. Denna nedbrytningsprocess är otroligt långsam och kan ta hundratals år, vilket innebär att den plast som redan finns i miljön kommer att fortsätta generera mikroplaster under mycket lång tid framöver. Uppskattningsvis finns det redan över 150 miljoner ton plast i våra hav, och årligen tillkommer mellan 5 och 13 miljoner ton ytterligare, enligt Naturvårdsverket. Andra källor, som Världsnaturfonden WWF, nämner siffror på runt 11 miljoner ton per år. Oavsett exakt siffra är mängderna ofattbara.

Spridningen är global och skonar inga miljöer. Mikroplaster har hittats överallt, från de djupaste havsgravarna till Arktis is, i sötvatten, i jordbruksmark och till och med i luften vi andas. Djur exponeras genom att dricka förorenat vatten, äta förorenad föda eller helt enkelt andas in partiklarna. För vattenlevande djur är risken särskilt stor då partiklarna lätt misstas för plankton eller annan föda. Men även landlevande djur och fåglar drabbas när mikroplaster kontaminerar deras livsmiljöer och födokällor. Det är en tyst invasion som pågår mitt ibland oss, och konsekvenserna börjar nu bli allt tydligare.

Vilda djur i skottgluggen: Effekter på ekosystemen

För vilda djur är mikroplasterna en mångfacetterad fara. Det mest uppenbara problemet är att djur misstar plastpartiklarna för mat. Detta har dokumenterats hos hundratals arter. Skrämmande siffror visar att uppskattningsvis 90 procent av alla sjöfåglar och över hälften av alla havssköldpaddor får i sig plast. Intaget kan leda till rent fysiska problem som blockeringar i matsmältningssystemet, inre skador och en falsk mättnadskänsla som gör att djuret svälter ihjäl trots full mage. Jag tänker ofta på de bilder man sett på döda albatrosser med magen full av plastskräp – det är en hjärtskärande illustration av problemet. Men de fysiska skadorna är bara en del av hotbilden.

Plastpartiklarna är sällan ‘bara’ plast. De innehåller ofta en cocktail av kemikalier som tillsatts under tillverkningen för att ge plasten specifika egenskaper, som mjukgörare (ftalater) eller flamskyddsmedel. Dessutom fungerar mikroplaster som små svampar i miljön och absorberar andra miljögifter som PCB, bekämpningsmedel och tungmetaller. När ett djur får i sig plasten kan dessa giftiga ämnen läcka ut i kroppen och orsaka förödelse. Forskning har kopplat detta till en rad negativa hälsoeffekter: hormonstörningar som påverkar fortplantningen, skador på lever och andra organ, försämrat immunförsvar och till och med DNA-skador. En studie på blåmusslor visade till exempel att exponering för mikroplaster från torktumlarludd ledde till just DNA-skador och deformerade gälar, troligen på grund av kemikalier som läckte från plasten.

Specifika exempel på drabbade arter

Konsekvenserna syns hos specifika arter. Forskning från Havet.nu visar hur mikroplaster stör eremitkräftors livsviktiga förmåga att välja rätt snäckskal, vilket gör dem mer sårbara för rovdjur. Studier vid Lunds universitet har visat att nanoplaster (ännu mindre partiklar) kan påverka beteende och fortplantning hos djurplankton och fiskar. Även korallrev och mangroveskogar, som är avgörande för den biologiska mångfalden, påverkas negativt när koraller och träd tar upp mikroplaster. På land har man sett att mikroplaster i jorden kan minska antalet viktiga marklevande organismer som kvalster och larver, vilket påverkar jordens bördighet, enligt forskning refererad av Earth.Org. Problemet sträcker sig genom hela näringskedjan, från de minsta organismerna till toppredatorerna.

Och våra älskade husdjur? Mikroplastens skugga i hemmet

Medan forskningen främst fokuserat på vilda djur, finns det all anledning att vara orolig även för våra husdjur. Hundar, katter och andra sällskapsdjur lever i samma miljö som oss och exponeras oundvikligen för mikroplaster. De kan få i sig partiklarna genom maten de äter (särskilt om den innehåller fisk eller skaldjur), vattnet de dricker, genom att slicka på sina tassar efter en promenad, eller till och med genom att leka med plastleksaker som nöts ner. Inomhusluften kan också innehålla mikroplastfibrer från textilier och möbler. Även om det finns färre studier specifikt på husdjur, är det logiskt att anta att de kan drabbas av liknande problem som vilda djur – inflammation, matsmältningsbesvär och potentiell exponering för skadliga kemikalier.

Intressant nog lyfter forskning fram att husdjur kan fungera som ‘levande varningssignaler’ eller indikatorer för människors exponering, eftersom de delar vår närmiljö och har kortare livslängd, vilket gör att eventuella effekter kan synas snabbare. Enligt Faunalytics har mikroplaster faktiskt hittats i avföring från både hundar och katter. Även om de exakta hälsoriskerna för våra husdjur fortfarande behöver kartläggas mer i detalj, manar försiktighetsprincipen till att vi bör vara medvetna om riskerna och göra vad vi kan för att minimera deras exponering. Det handlar om att skydda de familjemedlemmar som kanske inte kan välja själva vad de utsätts för.

Nanoplast: Ett ännu mindre men potentiellt större hot?

Som om mikroplaster inte vore nog, uppmärksammar forskare nu ett ännu mindre hot: nanoplaster. Dessa partiklar är mindre än 1 mikrometer (en tusendels millimeter) och är helt osynliga för blotta ögat. Deras extremt lilla storlek är det som gör dem särskilt oroande. Till skillnad från många mikroplaster, som kanske passerar genom matsmältningssystemet, har nanoplaster visat sig kunna tränga igenom biologiska barriärer och tas upp direkt i djurs vävnader och celler. Detta öppnar dörren för helt andra typer av skador på cellnivå och möjliggör en mer effektiv spridning uppåt i näringskedjan.

Forskning, bland annat vid Lunds universitet, indikerar att nanoplaster kan vara toxiska även i låga koncentrationer vid långvarig exponering och påverka grundläggande biologiska funktioner. En skrämmande upptäckt är att vissa djur, som små kräftdjur (krill och amfipoder), faktiskt kan bryta ner mikroplaster till nanoplaster i sina matsmältningssystem, vilket refereras i en artikel från SNExplores. Detta innebär att djur själva kan bidra till att skapa dessa ännu farligare partiklar. Utmaningen är att nanoplaster är mycket svåra att upptäcka och mäta i miljön, vilket gör det komplicerat att fullt ut bedöma riskerna. Forskare vid bland annat amerikanska EPA arbetar intensivt med att utveckla bättre metoder för detta.

Vägen framåt: Kan vi skydda djuren från plastens grepp?

Bevisen är överväldigande: mikroplaster utgör ett allvarligt och växande hot mot djurvärlden, både vild och tam. Även om det fortfarande finns kunskapsluckor, kan vi inte vänta på att få alla svar innan vi agerar. Försiktighetsprincipen kräver att vi tar hotet på allvar redan nu. Vad kan vi då göra? Lösningen ligger i att minska inflödet av plast till naturen vid källan. Det handlar om att drastiskt minska vår användning av plast, särskilt engångsartiklar. Vi behöver ställa krav på producenter att ta ansvar och fasa ut onödig plast och skadliga tillsatser. Förbättrad avfallshantering och återvinning är avgörande, men det räcker inte – vi måste övergå till en mer cirkulär ekonomi för plast.

På individuell nivå kan vi alla göra skillnad. Genom att göra medvetna val i vardagen: välja bort produkter med mikroplaster (som vissa kosmetika), använda återanvändbara alternativ till engångsartiklar, välja kläder av naturmaterial istället för syntetiska fibrer som släpper ifrån sig mikroplaster vid tvätt, och naturligtvis sortera vårt avfall korrekt. Att stödja organisationer som arbetar för att minska plastföroreningar och driva på för starkare lagstiftning, som de restriktioner EU infört mot vissa mikroplaster (EEA) eller det globala plastavtal som förhandlas inom FN, är också viktigt. Information om EU:s arbete finns även hos Europaparlamentet.

Plastens osynliga trådar vävs nu in i själva livets väv, från de minsta plankton till de största valarna, och ända in i våra hem till våra husdjur. Det är en skrämmande tanke, men också en stark drivkraft till förändring. Som djurvänner har vi ett särskilt ansvar att höja rösten för de som inte kan tala för sig själva. Det är dags att vi gemensamt börjar nysta upp dessa trådar och bryta vårt beroende av plast, för djurens, naturens och i slutändan vår egen skull. Framtiden för många arter, och hälsan hos våra ekosystem, hänger på att vi lyckas.